I Dare You To Love Me 37.
Det var bra länge sedan jag skrev, men jag antar att det sista man tänker på när det är sommar och livet leker är att skriva i sin blogg. När man däremot har varit sjuk i tre dagar och gjort allt man redan kan göra så känns det som ett rätt lämpligt tilltagande. Igår och idag har jag laddat hem massor av bra musik och läst andra människors bloggar och jag grät lite grann också. Kombinationen av bra musik och andra människors kärleksliv verkar ha den effekten på mig. För övrigt börjar jag väldigt lätt gråta för saker nu för tiden. Det behöver inte alls vara något stort, bara något litet och fint. Eller en gnutta sorgligt. Missförstå mig inte bara, jag är inte ledsen av mig alls, jag är väldigt lycklig faktiskt men gråter gör jag likt förbannat ändå.
Årets sommarväder var ju som alla säkert redan vet en katastrof på många sätt men jag tycker sommaren var riktigt bra ändå, det var många höjdpunkter och mitt fotoalbum börjar bli fullt, ungefär hälften av alla foton i det är från i maj och frammåt medans de innan rör sig på en period på minst ett år. Sommaren var precis vad jag behöve, men nu är det höst igen, och jag vet inte hur jag känner för det. Ibland känns det mysigt, men allt det där mysiga utbringar ibland sura uppstötningar och illamående. Ingen människa väljer väl mysigt i första hand? Det är ju som att välja lagom i stället för fantastiskt och lagom är ju som vi alla vet att skaka hand när man egentligen vill knulla. Höst är som att skaka hand, med tummvantar på dessutom.
Egentligen så är jag väl inte sjuk heller, jag kände nog mest inte för att gå till skolan, sitta där och se timmarna passera förbi tills ingenting finns kvar. Hemma gör jag visserligen ingenting nyttigt alls men det känns bra att inte göra det jag måste för att i stället göra vad jag vill, en vardags revolt.
Även om jag, som jag tidigare sa, är väldigt lycklig just nu är det mycket som gör ont också den här hösten, det är väl kanske därför det där med lagom och mysigt känns så illamående, när det inte alls är vad den här hösten står för, även om andra höstar kanske gör det. Hur kan man tycka att allt är mysigt när ens bröder flyttar hit och flyttar dit. Andra börjar jobba som tokar och har inte tid, folk flyttar dit och börjar plugga och folk gör allt möjligt som förr eller senare betyder att man ska säga hejdå. Det är inte vad jag kallar mysigt, och för att laga dem sår som blir av alla dem hejdå tror jag inte att man ska sätta sig i en soffa och titta på en film och ha det mysigt. Man ska väl avsluta allting gammalt och påbörja allting nytt med att dricka sig dyngrak och dansa natten igenom, så att det inte finns något sorgligt att falla tillbaka på. För har man bara en glad dag och hundra sorgliga är det i alla fall den glada man minns när man är gammal och sitter på sin veranda och berättar om sitt liv för sina barnbarn.
Årets sommarväder var ju som alla säkert redan vet en katastrof på många sätt men jag tycker sommaren var riktigt bra ändå, det var många höjdpunkter och mitt fotoalbum börjar bli fullt, ungefär hälften av alla foton i det är från i maj och frammåt medans de innan rör sig på en period på minst ett år. Sommaren var precis vad jag behöve, men nu är det höst igen, och jag vet inte hur jag känner för det. Ibland känns det mysigt, men allt det där mysiga utbringar ibland sura uppstötningar och illamående. Ingen människa väljer väl mysigt i första hand? Det är ju som att välja lagom i stället för fantastiskt och lagom är ju som vi alla vet att skaka hand när man egentligen vill knulla. Höst är som att skaka hand, med tummvantar på dessutom.
Egentligen så är jag väl inte sjuk heller, jag kände nog mest inte för att gå till skolan, sitta där och se timmarna passera förbi tills ingenting finns kvar. Hemma gör jag visserligen ingenting nyttigt alls men det känns bra att inte göra det jag måste för att i stället göra vad jag vill, en vardags revolt.
Även om jag, som jag tidigare sa, är väldigt lycklig just nu är det mycket som gör ont också den här hösten, det är väl kanske därför det där med lagom och mysigt känns så illamående, när det inte alls är vad den här hösten står för, även om andra höstar kanske gör det. Hur kan man tycka att allt är mysigt när ens bröder flyttar hit och flyttar dit. Andra börjar jobba som tokar och har inte tid, folk flyttar dit och börjar plugga och folk gör allt möjligt som förr eller senare betyder att man ska säga hejdå. Det är inte vad jag kallar mysigt, och för att laga dem sår som blir av alla dem hejdå tror jag inte att man ska sätta sig i en soffa och titta på en film och ha det mysigt. Man ska väl avsluta allting gammalt och påbörja allting nytt med att dricka sig dyngrak och dansa natten igenom, så att det inte finns något sorgligt att falla tillbaka på. För har man bara en glad dag och hundra sorgliga är det i alla fall den glada man minns när man är gammal och sitter på sin veranda och berättar om sitt liv för sina barnbarn.
Kommentarer
Trackback
