I Dare You To Love Me.

Igår skrev jag klart min uppsats om Maire Antoinette, det var svårt då jag var tårögd nästan hela tiden. Maries och Axel von Fersens förhållande är bland det finaste jag vet och såhär skrev Fersen i ett brev till sin syster Sophie när han fått veta att Marie blivit avrättad;

Jag har förlorat allt, allt vad jag haft i världen. Du ensam återstår mig.
Övergiv mig icke du! Hon som utgjorde min lycka, för vars skulle jag levde,
ja, min kära Sophie, jag har aldrig upphört att älska henne, jag kunde inte,
ej ett ögonblick har jag upphört att älska henne, och allt i världen skulle
jag offra för hennes skull. Jag känner det i detta ögonblick. Hon, som
jag älskade så, för vilken jag skulle kunnat giva tusen liv, finns icke mera.
Ack, Herre Gud, varför skall du lägga en sådan börda på mig,
varigenom har jag förtjänat Din vrede? Hon lever ej mer. Min smärta
är outsäglig. Jag förstår inte, hur jag kan leva och uthärda min sorg.
Den är sådan, att ingenting någonsin skulle kunna utplåna den.
Jag kommer alltid att ha hennes bild för mina ögon, inom mig, minnet
av vad hon var för mig skall komma mig att begråta henne evigt.
Allt är slut för mig. Varför fick jag inte dö vid hennes sida,
varför fick jag ej gjuta mitt blod för henne, för dem?

Jag vill vara så kär som Fersen var, även om det är olyckligt. Jag har en lång tid, mer än ett år tänkt att jag inte vill ha pojkvän, inte vara kär, bara något lätt och ledigt, men nu vill jag ha något riktigt tärande, på ont eller gott.